Jag längtar verkligen efter att skriva. Att få ner allt på pränt, släppa på trycket och få ut skiten ur systemet. Men det går inte. Är för känsligt. För utlämnande.

Att mitt liv skulle bli så här hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Och kanske är det tur. Hade jag vetat att det skulle blir så här så hade jag aldrig orkat/vågat/velat. Jag hade fattat andra beslut och livet hade tagit en annan väg. Visst hade jag sluppit mycket skit, men jag hade heller inte haft mina fina ungar. Så jag försöker att vara tacksam för det jag har, även om det är svårt ibland.

Livet som ensamstående

Om tre dagar går betänketiden för skilsmässan ut och det är dags att skicka in papper och bekräfta att jag vill att skilsmässan ska gå igenom. Jag planerar att ha fest för att fira detta lyckliga event. Märkligt nog tror folk att det är något tråkigt för mig att jag har skilt mig, när det i själva verket är det bästa jag har gjort. Jag vaknar upp varje dag och känner mig lycklig, i min alldeles egna lägenhet, tillsammans med mina två fantastiska (och busiga!) barn, i en tillvaro som jag råder över nästan helt själv. Det enda smolket i bägaren är allt strul som fortfarande råder mellan mig och barnens pappa, men än har inte hoppet övergivit mig om att det ska bli bra så småningom.

Att vara ensam med barnen större delen av tiden är rätt speciellt, särskilt när det kommer till att träffa någon ny. Egentligen har jag inte bråttom, jag har det bra själv, men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag föredrar att vara med någon. Jag har dejtat lite under våren, och sedan ett par månader har jag faktiskt en pojkvän. Fast pojkvän låter ju fånigt. En kille. Man. Person som jag tycker om.

Eftersom han också har barn så förstår vi varandra och fattar båda två att vi aldrig kan komma högst upp på den andres priolista. Barnen kommer alltid först. Att vara med någon utan barn tror jag skulle vara svårt, även om det ibland kan vara väldigt meckigt att ses när det finns tre småttingar med. Att inleda ett förhållande när det finns barn med i bilden är också något helt annat än hur det var när jag var singel förra gången. Det är lite som att kliva in i ett förhållande efter fem år, och man lär inte bara känna varandra som partners, utan även som föräldrar. Hur det utvecklar sig mellan mig och denna nya man återstår att se, vi lever båda här och nu och det är rätt skönt.

Snart är sommaren slut och barnen ska börja på förskola, jag ska påbörja någon slags sysselsättning och livet blir annorlunda än en gång. Just nu velar jag mellan att börja jobba (har fått ett jobb), eller att börja plugga masterprogram. De senaste dagarna har jag verkligen våndats över vad jag ska göra. Dags för en klassisk plus- och minuslista tror jag. Vad jag än väljer så är jag säker på att det kommer att bli bra.

Total lycka

Efter sju svåra år (typ) har allt vänt och jag vaknar upp och känner mig lycklig varenda morgon. Vi har flyttat till en fantastisk lägenhet med stor balkong och jag och barnen trivs så himla bra. De har fått förskoleplats två minuter hemifrån och jag har fått jobb. Allt faller på plats.

Och det är nästan för bra för att vara sant. Men sant är det.

En sårbar situation

Förfallet är totalt. Utöver astma har jag på senare tid drabbats av migrän och när jag vaknade i morse var huvudvärken bakom ögonen ett faktum. Jag insåg snabbt att 12 timmar ensam med mina barn inte skulle fungera  så efter att ha stoppat i mig ett par migränpiller så ringde jag barnens pappa och bad honom ta hand om dem idag. Han skulle egentligen jobba, men får ta en vab-dag istället.

Min dag har tillbringats i sängen. Förmiddagen förflöt i ett töcken innan jag lyckades somna och sov några timmar. Nu är kvällen här och jag är lika trött och sliten som innan. Huvudvärken har släppt, men jag känner att den ligger lite på lur, och jag hoppas att den inte kommer tillbaka. För några veckor sedan hade jag en fruktansvärd migränattack utlöst av ett glas rödvin. Då hade jag inga tabletter som kunde lindra värken, var ensam med barnen och låg som ett kolli i sängen ett par timmar innan sängdags, varpå jag la mig och sov med barnen. Efter det har jag varit hos doktorn förstås, så jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva uppleva den smärtan.

I sådana här situationer är det inte lätt att vara ensamstående. Faktum är att det sällan är lätt att vara det, men just vid tillfällen av sjukdom är man extra sårbar. Barnen kräver fortfarande sitt och en 1,5-åring kan inte förstå varför mamma inte orkar göra allt som vanligt. Adam, som närmare sig 3,5 nu, fattar däremot och har en fin empatisk förmåga. Han smeker mig över håret, blåser mig på pannan och ger mig en stor puss och kram. Hjärtat mitt smälter.

Det är märkligt det här med hur man inte riktigt uppskattar att ha en god hälsa förrän man inte har det längre. Eller hur man inte är medveten om de olika kroppsdelarna förrän de smärtar. Idag är jag fullt medveten om att jag har ett huvud, det är ett som är säkert. Imorgon hoppas jag att jag har glömt bort det igen.

Livet med två små

Det här med att vara ensamstående med två små barn är verkligen ingen barnlek. Snarare är det tungt, påfrestande och en evig källa till känslor av otillräcklighet. Dagarna går i ett och någon chans till återhämtning finns knappast, vilket leder till dessa tankar om att allt är så jävla jobbigt. Fast allt är inte bara jobbigt hela tiden. Ibland är det helt underbart att ha dessa två busiga ungar, att få vara med dem hela hela tiden och att det bara är vi tre. Men för att orka uppskatta dessa stunder behöver jag, liksom alla andra, få möjlighet att andas.

Det jag längtar mest efter idag är tystnad. Jag fantiserar om en stor säng med härligt frasiga lakan, ett mörkt och svalt sovrum och så möjligheten att bara få vara i den där sängen. Sova lite. Äta lite chokladpraliner. Läsa en bok. Ligga och filosofera. Helt utan att någon stör mig. Jag vill inte höra några barnskrik, inte höra något ”mamma mamma mamma”-tjat. Jag vill slippa torka bajs, laga mat, trösta, leka tåg, bära, blåsa på knän, läsa sagor, medla i bråk, tjata och tvätta. Bara för en stund.

För om jag fick en lagom dos av den här återhämtningen så skulle jag kanske sluta känna att jag inte räcker till som förälder. Jag skulle kanske tycka att det är kul att leka med tågbanan för femtielfte gången idag och jag skulle kanske komma på mer kreativa lösningar när barnen bråkar. Kanske.

Jag älskar verkligen mina barn, över allt annat, men ibland vore det fint att få sakna dem en stund. Att få längta efter kladdiga barnfingrar på mina nytvättade jeans, en snorig puss eller att läsa ”Pelle träffar en lokförare” 14 gånger i rad. Som det är nu så är jag med barnen dygnet runt, bortsett från de stunder då de är hos sin pappa. Det handlar om kanske en eller två nätter i veckan i snitt, och sammataget är det inte många av veckans timmar. Adam är på förskolan om dagarna, men Noah är fortfarande hemma med mig. Och jag kämpar på för att vara en så bra förälder som möjligt, för att ge mina barn en trygg uppväxt och ett lugn i den storm som jag och deras far har skapat. Det är inte enkelt, det tar all min energi, men jag lever på hoppet om att det kommer att betala sig och att livet kommer att bli enklare ju större barnen blir. Något annat kan jag inte göra.

Ett äventyr

När jag var 20 år lämnade jag min hemstad i Norrbotten för att på vinst och förlust flytta till Göteborg. Jag och min dåvarande pojkvän fick en lägenhet i Kortedala, jag hankade mig fram på timjobb medan han fick en anställning på ett bemanningsföretag och på något vis skapade vi oss en tillvaro här. När vårt förhållande tog slut fem år senare flyttade han tillbaka till sin hemkommun i Dalarna och jag blev kvar på Hisingen, dit vi hade flyttat några år tidigare. Det är snart 10 år sedan vi gjorde slut och jag är fortfarande kvar i området där vi bodde. Konstaterade häromdagen att jag har bott på Hisingen i en tredjedel av mitt liv, och jag känner till området utan och innan.

Men. Nu är det dags. Att flytta. Från Hisingen. Och trots att jag bara ska flytta till en annan stadsdel några kilometer bort, så känns det på något sätt större än den där flytten jag gjorde från Norrbotten till Göteborg för 14 år sedan. När jag ska sova om kvällarna dyker de mest irrationella tankar upp i mitt huvud: vilken vårdcentral ska jag lista oss på? var ligger närmaste tandläkare? var ska jag handla min mat? ska jag aldrig mer handla hos Magdalena på hälsokosten här och vad konstigt att inte träffa personalen i kvartersbutiken med jämna mellanrum. och alla jag känner här i närområdet som jag bara kan smita över och ta en fika hos, eller träffa ute på lekplatsen för en playdate en lördagförmiddag.

När jag var 20 år hade jag inte en tanke på folktandvård eller mataffärer. Jag såg det hela som ett äventyr och kanske var det så min syn på hela livet var. Ett äventyr. Kanske är det så jag ska fortsätta att se på livet. Att jag och barnen flyttar till ett nytt bostadsområde får bli vårt äventyr, vi får tillsammans utforska området och hitta våra guldkorn. För en flytt är både efterlängtad och nödvändig: mina astmabesvär ökar hela tiden och jag längtar ihjäl mig efter renare luft och mindre trafik. Och nu har jag alltså fått napp på ett lägenhetsbyte som innebär att vi kan flytta till ett väldigt lugnt område som är känt för sin fina luft och familjevänliga omgivningar. Så låt oss hoppas och hålla tummarna för att allt går i lås och att det blir en flytt nu i sommar, så ska jag försöka se på det hela med lite mer äventyrlig blick. Som om jag vore 20 år.

Efterklok

Det här med att blogga om livet efter separationen har verkligen inte kommit i första rummet. Varför? För att allting är helt upp och ner och för att jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom vardagen och skapa meningsfullhet för mina barn. Mina barn är mitt allt.

Egentligen sörjer jag inte separationen. Inte att jag inte längre lever med min fd man i alla fall. Varje dag när jag vaknar är jag glad för att vi inte längre är tillsammans och jag känner mig hoppfull inför vad som komma skall i livet. Det som är jobbigt är snarare det klassiska: att komma överens fast vi inte längre är tillsammans, att få ordning på umgängesscheman för barnen osv. Det är alltid jag som har dragit det tyngsta lasset med barnen, som har har tagit hand om dem sedan de låg i min mage, och så kommer det nog alltid att förbli. För deras pappa gäller det nu att hitta och skapa sitt eget föräldraskap och att stå på egna ben när det kommer till att ta hand om sina barn. Ingen lätt utmaning kan jag tänka mig, speciellt inte med tanke på hans kulturella bakgrund.

När jag träffade Hossam för sex år sedan var det många som höjde ett varnande pekfinger. Jag blev uppmanad att tänka en gång till, att hålla mig borta, att välja en svensk man istället och att absolut inte skaffa barn med en egyptier. Alla dessa ord viftade jag bort, fast övertygad om att mitt förhållande skulle lyckas, trots de kulturella skillnaderna.

Låt oss konstatera att jag hade fel.

Hur mycket som egentligen handlar om kultur är svårt att avgöra. Däremot har jag bestämt mig för att aldrig mer att ha ett förhållande med någon som har en så annorlunda bakgrund än min egen, och som dessutom har helt andra grundläggande värderingar än jag. Hur mycket det än attraherade mig då att leva med en egyptier och med allt vad det innebär, så var det i mitt fall inte alls värt besväret. Som svensk icke-religiös feminist kommer jag aldrig mer att vara beredd att göra de uppoffringar det krävs för att mötas halva vägen (om ens den andre parten är beredd att gå så långt) och jag längtar efter att leva med någon som delar min uppfattning om jämställdhet, både i teorin och i praktiken. Och jag vet att det finns fler svenska kvinnor med mig, som givit sig in i ett förhållande med en man ifrån en annan kultur och med en annan bakgrund, och som har liknande bekymmer som jag har haft. Jag vet också att det finns svenska kvinnor som har bra och (relativt) jämställda förhållanden med män från Egypten, så att generalisera så går kanske inte. För mig skulle det antagligen aldrig vara värt att ta risken igen, och även om jag egentligen inte ångrar de val jag har gjort i livet så kan jag konstatera att valet av pappa till mina barn har medfört en hel del bekymmer för min del. Förhoppningsvis kommer allt att falla på plats så småningom och jag kommer att återta kontrollen över mitt liv. För just nu känns det lite som att jag slirar runt på isen med sommardäcken på.

Desperation

När jag var uppe i Norrbotten i två veckor var min astma nästan helt borta. Direkt jag kom hem fick jag svåra besvär igen, och nu har jag tre inhalatorer som jag trixar med. Vaknar varje natt med andnöd och hosta och får gå upp och inhalera. Galet. Jag vet inte om det är lägenheten jag bor i, luften i närmiljön eller vad, som gör att jag blir så dålig när jag är hemma. Ett som är säkert är att det inte är hållbart att bo kvar här, så jag letar med ljus och lykta efter något annat boende. Inte enkelt med tanke på hur bostadsmarknaden ser ut i och kring Göteborg, och hade jag möjlighet skulle jag köpa en bostad. Men som ensamstående har jag inte det, så jag är utelämnad till den horribla hyresmarknaden och får fortsätta med min astmaspray så länge.

Astma

Sedan vi kom hem från Norrbotten har min astma blivit mycket värre. Nu funderar jag på om:

a) det är något i vår bostad om orsakar besvären (vi har urkass ventilation, men finns det mögel månne?)
b) jag kanske har utvecklat allergi, förslagsvis mot pollen eller djuren på förskolan
c) jag reagerar på att luften är sämre här med mycket avgaser osv (även om jag hörde på radion häromdagen att luften i Göteborg har förbättrats avsevärt de senaste åren)
d) det är en kombination av ovanstående faktorer

Har en dejt med astmasköterskan på måndag och hoppas på hjälp, för jag kan inte andas.

Att skiljas

Att skiljas är ingen dans på rosor och det är märkligt hur den där personen som en gång fick fjärilarna att fladdra i magen, numera snarare väcker känslor av vrede vid blotta anblicken. Att den som man delade allt med blir en person som man snarare vill hålla utanför, samtidigt som man måste samarbeta när det finns barn i bilden.

När mina tidigare förhållanden har tagit slut så har jag inte behövt träffa exet om jag inte har velat, men denna gång så träffas vi flera gånger i veckan, har daglig kommunikation och det är jäkligt slitsamt. Barnen binder oss samman för alltid och vi måste helt enkelt kunna komma överens och hjälpa varandra, även när det tar emot och man egentligen bara vill kasta en sko i huvudet på den andre. Att ha tid att sörja krossade drömmar och förhoppningar finns inte, men kanske kommer det en dag i framtiden då allting kommer ikapp. Vem vet. Hoppas bara att jag har sinnet i behåll den dagen.