Jag längtar verkligen efter att skriva. Att få ner allt på pränt, släppa på trycket och få ut skiten ur systemet. Men det går inte. Är för känsligt. För utlämnande.

Att mitt liv skulle bli så här hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Och kanske är det tur. Hade jag vetat att det skulle blir så här så hade jag aldrig orkat/vågat/velat. Jag hade fattat andra beslut och livet hade tagit en annan väg. Visst hade jag sluppit mycket skit, men jag hade heller inte haft mina fina ungar. Så jag försöker att vara tacksam för det jag har, även om det är svårt ibland.