Förfallet är totalt. Utöver astma har jag på senare tid drabbats av migrän och när jag vaknade i morse var huvudvärken bakom ögonen ett faktum. Jag insåg snabbt att 12 timmar ensam med mina barn inte skulle fungera så efter att ha stoppat i mig ett par migränpiller så ringde jag barnens pappa och bad honom ta hand om dem idag. Han skulle egentligen jobba, men får ta en vab-dag istället.
Min dag har tillbringats i sängen. Förmiddagen förflöt i ett töcken innan jag lyckades somna och sov några timmar. Nu är kvällen här och jag är lika trött och sliten som innan. Huvudvärken har släppt, men jag känner att den ligger lite på lur, och jag hoppas att den inte kommer tillbaka. För några veckor sedan hade jag en fruktansvärd migränattack utlöst av ett glas rödvin. Då hade jag inga tabletter som kunde lindra värken, var ensam med barnen och låg som ett kolli i sängen ett par timmar innan sängdags, varpå jag la mig och sov med barnen. Efter det har jag varit hos doktorn förstås, så jag hoppas att jag aldrig mer ska behöva uppleva den smärtan.
I sådana här situationer är det inte lätt att vara ensamstående. Faktum är att det sällan är lätt att vara det, men just vid tillfällen av sjukdom är man extra sårbar. Barnen kräver fortfarande sitt och en 1,5-åring kan inte förstå varför mamma inte orkar göra allt som vanligt. Adam, som närmare sig 3,5 nu, fattar däremot och har en fin empatisk förmåga. Han smeker mig över håret, blåser mig på pannan och ger mig en stor puss och kram. Hjärtat mitt smälter.
Det är märkligt det här med hur man inte riktigt uppskattar att ha en god hälsa förrän man inte har det längre. Eller hur man inte är medveten om de olika kroppsdelarna förrän de smärtar. Idag är jag fullt medveten om att jag har ett huvud, det är ett som är säkert. Imorgon hoppas jag att jag har glömt bort det igen.
kallfront 