Att skiljas är ingen dans på rosor och det är märkligt hur den där personen som en gång fick fjärilarna att fladdra i magen, numera snarare väcker känslor av vrede vid blotta anblicken. Att den som man delade allt med blir en person som man snarare vill hålla utanför, samtidigt som man måste samarbeta när det finns barn i bilden.
När mina tidigare förhållanden har tagit slut så har jag inte behövt träffa exet om jag inte har velat, men denna gång så träffas vi flera gånger i veckan, har daglig kommunikation och det är jäkligt slitsamt. Barnen binder oss samman för alltid och vi måste helt enkelt kunna komma överens och hjälpa varandra, även när det tar emot och man egentligen bara vill kasta en sko i huvudet på den andre. Att ha tid att sörja krossade drömmar och förhoppningar finns inte, men kanske kommer det en dag i framtiden då allting kommer ikapp. Vem vet. Hoppas bara att jag har sinnet i behåll den dagen.
kallfront 