Hemma på vår gata i stan

I Göteborg är våren kommen och det känns oerhört bra. Jag var inte så sugen på att åka hem igen efter mina två veckor i Norrbotten, men nu när jag är hemma så känns det okej. Visst har jag en del jobbiga saker framför mig, men vårljuset hjälper definitivt till och jag är säker på att allt kommer att kännas mycket bättre till sommaren.

Flygresan var lång men gick bra. Vi åkte på kvällen, mitt i barnens vanliga läggningstid och de var rätt uppe i varv hela vägen ifrån Luleå till Arlanda, och även under tiden vi väntade på (det försenade) flyget hem till Göteborg. När vi väl kom ombord på planet så somnade båda barnen inom loppet av 10 minuter och fortsatte sedan sova hela vägen hem och natten igenom. Det var lite meckigt för mig att ta mig ur planet med två sovande barn och två handbagage, och jag försökte väcka Adam och förmå honom att själv gå ut ur planet, men han lade sig bara ner i mittgången och somnade om. Tillslut fick jag hjälp av en flygvärdinna och senare av en flygplatskille. Och så hade jag en kompis som hämtade oss och hjälpte mig upp för trapporna och hem. Jag är faktiskt imponerad över hur bra barnen skötte sig under resan. Inga större incidenter och hyfsat glatt humör hela tiden.

Nu börjar vardagen åter infinna sig. Adam är tillbaka på förskolan idag och jag försöker att ta itu med saker och ting hemma. Funderar på vilket efternamn jag ska ta nu när jag ska byta. Gamla flicknamnet (som aldrig har varit någon favorit, men som resten av min familj heter) eller ett gammalt släktnamn? Det är mycket att tänka på och göra i samband med en skilsmässa. Sedan ska vi försöka planera umgänge och få ordning på något slags schema. Jag behöver ordning och reda och struktur för att orka med livet med två småttingar. Letar dessutom annat boende för fullt. Efter att ha bott hos både mamma och pappa där det är så tyst och skönt runt omkring så är det en stor kontrast att komma tillbaka till vår trafikerade gata och våra grannar som gillar att spela hög musik mitt i barnens läggning. Jag är så himla ljudkänslig dessutom och skulle verkligen vilja bo någonstans där det är lugnt.

En sak i taget brukar man ju säga. Men hur lätt är det när det finns så mycket att ta itu med?

I morgon

I morgon bär det av söderut och jag hoppas att ljusen och våren för med sig lite hopp till mig. För jag vill fortfarande helst behålla huvudet i sanden, trivs rätt bra där.

Vi flyger klockan 17.45 och landar inte i Göteborg förrän 21.25. Det ska bli intressant (är det verkligen rätt ord?) att se hur det kommer att gå att flyga med två småttingar så sent på kvällen, långt efter läggdags.

Att återuppstå

Nya datorn är installerad och det känns lite som att blogginspirationen har återkommit. Inte fullt ut kanske, men lite i alla fall. Har fått ont i händerna efter de senaste veckornas telefonerande – sms-tumme är kanske fel uttryck eftersom det mest handlar om en svepande rörelse som kan bli lite monoton, så att blogga från mobilen är mest jobbigt.

På måndag åker jag och barnen hem som sagt och det är med blandade känslor vi kommer att sätta oss på flyget. Jag saknar ”hemma” förstås: vårt hem med våra grejer, känslan av att kunna göra vad som helst utan att tänka på att vi är hemma hos någon annan, att slippa passa ettåringen exakt hela tiden eftersom inga farliga grejer finns inom räckhåll för honom. Men samtidigt känner jag mig hemskt ledsen över att lämna min familj här. Det har varit himla skönt att vara hos mamma och pappa (i deras två olika hem, de är ju skilda sedan urminnes tider), och jag kommer att sakna dem alla. Och sällskapet. Fick jag önska mig något så vore det faktiskt att flytta hit upp. När jag var 20 trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men nu skulle jag definitivt kunna tänka mig att bo här, även om jag förstås skulle sakna Göteborg i varje andetag.

Men så blir det förstås inte eftersom barnens far bor i Göteborg. Så jag får helt enkelt gilla läget och försöka skapa en bra tillvaro där nere i södern. Jag ska skriva en lista över åtgärder, och att hitta ett nytt boende kommer att stå högt upp på listan. Jag vill verkligen bo mer naturnära och ha tillgång till uteplats (eller balkong i alla fall). Orkar inte med all trafik som finns omkring oss och inte heller själva området vi bor i. Och utifrån det framtida boendet kan jag sedan ordna med jobb, förskola och annat. En sak i taget.

Ett nytt kapitel

Eftersom jag nu har fått en sprillans ny laptop av min älskade syster, så inser jag att jag måste börja blogga igen. Jag har inte haft en egen dator på länge: min och Hossams gemensamma dator gick sönder i december och sedan har jag lånat hans nya som han köpte i slutet av januari. Men nu har jag alltså en helt egen laptop och jag blev så glad och rörd när jag fick den, att tårarna svämmade upp i ögonen på mig. Ett sätt från min syster att visa omtänksamhet när jag befinner mig i en tuff period i livet. Ekonomin som ensamstående är förstås inte den bästa, men jag tror ändå att jag kommer att ha det bättre ställt nu när jag är ensam och själv råder över utflödet av pengar. Tiden får utvisa.

Jag och barnen är uppe i Norrbotten sedan snart två veckor. Vi har tagit en välbehövlig paus från vardagen hemma och är istället hos min pappa och stökar ner. På måndagkväll flyger vi söderut igen och det är med blandade känslor vi kommer hem. Skönt att vara hemma, så brukar det kännas i alla fall, men samtidigt betyder ju det att jag har en massa jobbigheter att ta itu med. Det är aldrig enkelt att skilja sig, men strutsmetoden brukar heller inte vara framgångsrik i längden.

När jag har kommit hem och startat upp min dator ska jag piffa till bloggen lite. Börja på ny kula. Och ändra fokus. Det blir fortfarande min ventil i vardagen, men Egypten är inte längre en del av mitt liv på samma sätt som det har varit i över sex år. Visst kommer jag att resa dit igen, men jag har inte längre min självklara plats där som jag hade förut. Just det är ofattbart sorgligt och kanske är det just det, liksom den krossade drömmen om familjen, som jag sörjer allra mest. Inte själva äktenskapet.

Istället får väl bloggen handla om livet som ensamstående mamma eller något. Det är ju där jag befinner mig nu. Och det kommer säkert att bli en minst lika spännande resa i livet som Egyptenkapitlet var. Kanske inte like rolig (inledningsvis i alla fall), men det blir säkert bra detta med.

Livstecken

Visst lever jag, om än knappt. Livet har varit bra mycket bättre än vad det är just nu och att hålla liv i bloggen står nog längst ner på listan. Men förhoppningsvis återvänder livsglädjen med vårsolens ankomst och jag kan spotta ur mig ett inlägg då och då.

Dimma

De senaste veckorna har förstås varit väldigt turbulenta, i och med Hossams flytt och vår separation. Jag har barnen hos mig på heltid tills Hossam har ordnat ett vettigt boende där han kan ha barnen, och han träffar dem hemma hos mig. Inte ultimat kanske, men det är så det är just nu.

Jag är trött. Dödstrött. Kommer inte ihåg när jag sov mer än ett par timmar åt gången senast. Noah envisas med att dricka välling på natten och vakna klockan halv sex på morgonen. I natt ville han ha välling två gånger, Adam vaknade och drack vatten och jag själv vaknade av ett astmaanfall (hosta) mitt i natten och fick gå upp och ta medicin. Sedan slog Noah upp sina bruna klockan 5.30 i vanlig ordning och väckte Adam på köpet. Jag går som i en dimma och vet knappt vad jag heter. Hossam var här en stund efter att han hade lämnat Adam på förskolan och jag passade på att sova ett par timmar. Hade lätt kunnat sova hela dagen typ, men sådan tur hade jag inte.

Jag längtar verkligen efter ordning och reda här. Struktur. Schema för mig och Hossam om hur vi ska ha barnen, för när det är så här går ingenting att planera. Idag skickar vi in skilsmässoansökan. Sex månaders betänktetid och sedan är detta över.

För de allra minsta

I min klädkammare står det flera kartonger med barnkläder i storlekarna 50 till 92. Och det är allt lite vemodigt att tänka på att jag antagligen aldrig mer kommer att få klä på en liten bebis de allra minsta kläderna. Jag har alltid tänkt att jag vill ha tre barn, men som det ser ut nu så blir det bara mina två pojkar. Inte så bara förstås, jag är oerhört tacksam för att jag fått äran att bli förälder två gånger om, men blotta anblicken av alla dessa pyttesmå kläder, fullspäckade med minnen, gör att min biologiska klocka tickar lite högre.

Jag har bestämt mig för att, vid tillfälle, sätta igång och sälja av barnkläderna. Kanske kommer jag att spara några av de plagg jag gillar allra bäst, bara för att. Vem vet vad framtiden har att bjuda på, och kanske blir jag farmor en dag och kan bidra med lite gamla retrokläder till min barnbarn. En svindlande tanke så här mitt under de kaotiska småbarnsåren, men kanske blir mina barn föräldrar en vacker dag. Jag hoppas att de får uppleva den glädjen i alla fall.

Depp

Det är verkligen inte mycket i livet som känns roligt just nu. Utöver att jag är pank, nyseparerad (med tillhörande bekymmer) och orolig för mina barn och framtiden, så fick jag i går en astmadiagnos efter att ha gjort ett lungfunktionstest, och som kronan på verket fick jag i dag veta att min nervskada i tungan är permanent och att jag aldrig mer kommer att ha en normal känsel i tungan. Jag får leva med en blandning av hypersensitivitet och känselbortfall. Kul.

Det är nu jag bara skulle vilja dra iväg till flygplatsen och hoppa på första bästa plan till ett varmt och soligt land, spendera mina dagar under ett parasoll på stranden och inte alls tänka på mitt trassliga liv. Men det kan jag förstås inte göra.

Inte heller kan jag grotta ner mig i mina sorger, utan jag får allt ta och samla ihop mig och fokusera på att ta hand om mina barn. Inte mycket annat att välja på liksom.

Lite

Ibland räcker det att komma hemifrån i några timmar och dricka kaffe med en god vän för att saker och ting ska kännas mycket lättare.

Tacksamhet över de små tingen i livet.

Drömma går ju

Jag drömmer om ett medlemskap på Hagabadet. Där finns det många olika yogapass varje dag, miljön är rogivande och man kan bada. Och så finns det gym och gruppträning förstås.

Men smakar det så kostar det drygt 600 spänn i månaden.

I ett annat liv kanske.