Livet som ensamstående

Om tre dagar går betänketiden för skilsmässan ut och det är dags att skicka in papper och bekräfta att jag vill att skilsmässan ska gå igenom. Jag planerar att ha fest för att fira detta lyckliga event. Märkligt nog tror folk att det är något tråkigt för mig att jag har skilt mig, när det i själva verket är det bästa jag har gjort. Jag vaknar upp varje dag och känner mig lycklig, i min alldeles egna lägenhet, tillsammans med mina två fantastiska (och busiga!) barn, i en tillvaro som jag råder över nästan helt själv. Det enda smolket i bägaren är allt strul som fortfarande råder mellan mig och barnens pappa, men än har inte hoppet övergivit mig om att det ska bli bra så småningom.

Att vara ensam med barnen större delen av tiden är rätt speciellt, särskilt när det kommer till att träffa någon ny. Egentligen har jag inte bråttom, jag har det bra själv, men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att jag föredrar att vara med någon. Jag har dejtat lite under våren, och sedan ett par månader har jag faktiskt en pojkvän. Fast pojkvän låter ju fånigt. En kille. Man. Person som jag tycker om.

Eftersom han också har barn så förstår vi varandra och fattar båda två att vi aldrig kan komma högst upp på den andres priolista. Barnen kommer alltid först. Att vara med någon utan barn tror jag skulle vara svårt, även om det ibland kan vara väldigt meckigt att ses när det finns tre småttingar med. Att inleda ett förhållande när det finns barn med i bilden är också något helt annat än hur det var när jag var singel förra gången. Det är lite som att kliva in i ett förhållande efter fem år, och man lär inte bara känna varandra som partners, utan även som föräldrar. Hur det utvecklar sig mellan mig och denna nya man återstår att se, vi lever båda här och nu och det är rätt skönt.

Snart är sommaren slut och barnen ska börja på förskola, jag ska påbörja någon slags sysselsättning och livet blir annorlunda än en gång. Just nu velar jag mellan att börja jobba (har fått ett jobb), eller att börja plugga masterprogram. De senaste dagarna har jag verkligen våndats över vad jag ska göra. Dags för en klassisk plus- och minuslista tror jag. Vad jag än väljer så är jag säker på att det kommer att bli bra.