Det här med att vara ensamstående med två små barn är verkligen ingen barnlek. Snarare är det tungt, påfrestande och en evig källa till känslor av otillräcklighet. Dagarna går i ett och någon chans till återhämtning finns knappast, vilket leder till dessa tankar om att allt är så jävla jobbigt. Fast allt är inte bara jobbigt hela tiden. Ibland är det helt underbart att ha dessa två busiga ungar, att få vara med dem hela hela tiden och att det bara är vi tre. Men för att orka uppskatta dessa stunder behöver jag, liksom alla andra, få möjlighet att andas.
Det jag längtar mest efter idag är tystnad. Jag fantiserar om en stor säng med härligt frasiga lakan, ett mörkt och svalt sovrum och så möjligheten att bara få vara i den där sängen. Sova lite. Äta lite chokladpraliner. Läsa en bok. Ligga och filosofera. Helt utan att någon stör mig. Jag vill inte höra några barnskrik, inte höra något ”mamma mamma mamma”-tjat. Jag vill slippa torka bajs, laga mat, trösta, leka tåg, bära, blåsa på knän, läsa sagor, medla i bråk, tjata och tvätta. Bara för en stund.
För om jag fick en lagom dos av den här återhämtningen så skulle jag kanske sluta känna att jag inte räcker till som förälder. Jag skulle kanske tycka att det är kul att leka med tågbanan för femtielfte gången idag och jag skulle kanske komma på mer kreativa lösningar när barnen bråkar. Kanske.
Jag älskar verkligen mina barn, över allt annat, men ibland vore det fint att få sakna dem en stund. Att få längta efter kladdiga barnfingrar på mina nytvättade jeans, en snorig puss eller att läsa ”Pelle träffar en lokförare” 14 gånger i rad. Som det är nu så är jag med barnen dygnet runt, bortsett från de stunder då de är hos sin pappa. Det handlar om kanske en eller två nätter i veckan i snitt, och sammataget är det inte många av veckans timmar. Adam är på förskolan om dagarna, men Noah är fortfarande hemma med mig. Och jag kämpar på för att vara en så bra förälder som möjligt, för att ge mina barn en trygg uppväxt och ett lugn i den storm som jag och deras far har skapat. Det är inte enkelt, det tar all min energi, men jag lever på hoppet om att det kommer att betala sig och att livet kommer att bli enklare ju större barnen blir. Något annat kan jag inte göra.
kallfront 