Efterklok

Det här med att blogga om livet efter separationen har verkligen inte kommit i första rummet. Varför? För att allting är helt upp och ner och för att jag kämpar med näbbar och klor för att ta mig igenom vardagen och skapa meningsfullhet för mina barn. Mina barn är mitt allt.

Egentligen sörjer jag inte separationen. Inte att jag inte längre lever med min fd man i alla fall. Varje dag när jag vaknar är jag glad för att vi inte längre är tillsammans och jag känner mig hoppfull inför vad som komma skall i livet. Det som är jobbigt är snarare det klassiska: att komma överens fast vi inte längre är tillsammans, att få ordning på umgängesscheman för barnen osv. Det är alltid jag som har dragit det tyngsta lasset med barnen, som har har tagit hand om dem sedan de låg i min mage, och så kommer det nog alltid att förbli. För deras pappa gäller det nu att hitta och skapa sitt eget föräldraskap och att stå på egna ben när det kommer till att ta hand om sina barn. Ingen lätt utmaning kan jag tänka mig, speciellt inte med tanke på hans kulturella bakgrund.

När jag träffade Hossam för sex år sedan var det många som höjde ett varnande pekfinger. Jag blev uppmanad att tänka en gång till, att hålla mig borta, att välja en svensk man istället och att absolut inte skaffa barn med en egyptier. Alla dessa ord viftade jag bort, fast övertygad om att mitt förhållande skulle lyckas, trots de kulturella skillnaderna.

Låt oss konstatera att jag hade fel.

Hur mycket som egentligen handlar om kultur är svårt att avgöra. Däremot har jag bestämt mig för att aldrig mer att ha ett förhållande med någon som har en så annorlunda bakgrund än min egen, och som dessutom har helt andra grundläggande värderingar än jag. Hur mycket det än attraherade mig då att leva med en egyptier och med allt vad det innebär, så var det i mitt fall inte alls värt besväret. Som svensk icke-religiös feminist kommer jag aldrig mer att vara beredd att göra de uppoffringar det krävs för att mötas halva vägen (om ens den andre parten är beredd att gå så långt) och jag längtar efter att leva med någon som delar min uppfattning om jämställdhet, både i teorin och i praktiken. Och jag vet att det finns fler svenska kvinnor med mig, som givit sig in i ett förhållande med en man ifrån en annan kultur och med en annan bakgrund, och som har liknande bekymmer som jag har haft. Jag vet också att det finns svenska kvinnor som har bra och (relativt) jämställda förhållanden med män från Egypten, så att generalisera så går kanske inte. För mig skulle det antagligen aldrig vara värt att ta risken igen, och även om jag egentligen inte ångrar de val jag har gjort i livet så kan jag konstatera att valet av pappa till mina barn har medfört en hel del bekymmer för min del. Förhoppningsvis kommer allt att falla på plats så småningom och jag kommer att återta kontrollen över mitt liv. För just nu känns det lite som att jag slirar runt på isen med sommardäcken på.