Semesterplanering

Semesterplaneringen har börjat, så väl som på jobbet som hemma hos oss. Hur ska sommaren bli, när ska vi vara lediga, hur länge och vad ska vi göra?

Förra sommaren tillbringade vi i Egypten. Efter två månader där, och med hemkomst i början av augusti, kändes det som att jag ingen sommar hade fått, trots nio veckor av evig sol och värme. Men egyptisk sommar är inte samma sak som svensk och jag saknade grönskan, de ljusa kvällarna och semesterkoman som drabbar hela Sverige i juli.

Så vi funderar på att stanna på svensk mark i år och låta Egypten komma till oss istället. Svärmor och lillasyster har inte besökt oss i Sverige än och jag vet att de är nyfikna på hur vi har det, så vi pratar om att de kanske vill komma hit en månad eller så, så stannar vi i Göteborg och tar en tur till Norrland. Salta västkustbad och midnattssol!

Och om vi riktigt tänker till och lyckas pussla med semestrar och föräldraledighet kanske vi kan resa någonstans i höst/vinter istället. Det vore fantastiskt!

Boktips för de små

Med hjälp av dessa böcker har Adam lärt sig ryta som ett lejon och skälla som en hund, och han kan tillbringa en evighet med att bläddra i böckerna och lyssna på de olika djurens läte.

Kanske världens bästa barnböcker för en ettåring?

Ge mig ett boktips tack!

Jag tänkte läsa något riktig chiclit-bok för att vila min hjärna, men båda böckerna jag började på verkade riktigt usla, så jag lägger ner det där med läsandet tills jag hittar en bok som verkar bra.

Jag vill ha boktips!

Mor och son

Herregud vad jag uppskattar tiden tillsammans med min son. Mer än någonsin!

Igår kväll vaknade han vid 22 och ville inte alls somna om, utan ville bara vara i min famn. Separationsångest kanske, eller helt enkelt en reaktion på att vi har varit ifrån varandra så mycket på sistone. Så han fick komma över i stora sängen och så sov vi tätt tätt intill varandra hela natten. Hur mysigt som helst, även om sömnkvaliteten inte blir lika god med en liten väderkvarn i sängen. Jag saknar att sova med Adam!

Och idag har vi umgåtts hela dagen, träffat kompisar, lekt, gungat i lekparken och haft det jättebra. Och jag blev glad när min kräsne son åt middag med god aptit. Lax går alltid hem. Så det är visst så enkelt, han äter när han gillar maten och inte annars. Gaaah, vill inte att min unge ska vara kräsen! Vad gör man?

Jag är ingen fegis längre

Hur länge har inte jag velat börja träna Capoeira men inte vågat? Säkert i fem år eller mer. Jag minns bland annat att jag såg en uppvisning på Peacefestivalen i Adelaide 2005 och tyckte att det var hur grymt som helst. Men så har jag alltid känt mig blyg, rädd, tjock, tung och otränad och tänkt att jag aldrig någonsin skulle våga eller klara att spela Capoeira. Jag menar, de som har hållit på ett tag och är avancerade är ju hur viga, starka och smidiga som helst, hjular och slår volter och är grymt vältränade. Motsatsen till mig så som alltid har upplevt mig själv som ett blygast i stan och stel som ett kylskåp. Dessutom är jag relativt “gammal” för att börja med en ny sport.

Men en dag bestämde jag mig bara för att gå dit. Egentligen vet jag inte vad det var som fick mig att ta steget och faktiskt testa. Kanske hade jag tröttnat på mig själv och de hinder jag ständigt satt upp för mig själv, kanske släppte jag bara prestigen och värdigheten och jag insåg att jag verkligen inte har något att förlora. Kanske har det att göra med att jag har blivit förälder och därmed har slutat vara så självupptagen och självcentrerad. Eller så är det för att jag har blivit äldre och insett att det är inte hela världen om man gör bort sig. Jag drog även en parallell till hur det var när jag tog körkort och min eviga prestationsångest och viljan att kunna allt innan jag ens börjat lära mig. Så var det när jag tog körkortet och det tänket har satt käppar i hjulet för mig många gånger.

Nu går jag och tränar två gånger i veckan. Jag försöker göra alla moment så gott jag kan och struntar i om det går dåligt. Jag blir glad när jag ser att jag förbättras och jag skäms inte över mig själv och min kropp. Jag tycker att det är roligt att träna, blir glad av det och tänker inte heller att alla tycker att jag är kass. Eller jo, ibland tänker jag så, men då får jag jobba lite extra på att mota iväg de dumma tankarna.

Idag har jag jobbat stenhårt på att sparka i luften, hjula och stå på händer – jag kan inte påstå att jag ens är i närheten av att behärska något av det, men jag försöker i alla fall och det gör mig nöjd. Och jag har fått bättre kläm på en snurrspark som jag har haft otroligt svårt för. Det känns fint.

Jag är stolt över mig själv och över vad min snart 32-åriga, något överviktiga, postgravida kropp kan åstadkomma. För att inte tala om mitt sinne – jag vågar!

Nummer ett

Idag har jag träffat min son i en timme. Plus en stund imorse, kanske 45 minuter då. Totalt inte ens två timmar på hela långa dagen.

Jobbade lite sent, hem och pussade på barnet, iväg för att träna. Övervägde nästan att skippa träningen för att vara med Adam, men det skulle bara ge oss typ en kvart extra i varandras sällskap eftersom han sover så tidigt. Så då är det bättre att jag tränar, även om jag drabbas av lite dåligt samvete för att jag prioriterar mig själv.

Men imorgon är jag ledig och ser fram emot att umgås med min son hela långa dagen. Och sen är det helg, vilket ger oss massa tid tillsammans.

Jag bävar för att börja jobba 80% om ett par veckor. En ynka ledig dag med Adam och dessutom verkar jobbet vara svårt att avsluta i tid och jag vill verkligen inte jobba senare än till halv fem. Det är illa nog. Jag har varit tydlig på jobbet med att jag inte kan jobba över på regelbunden basis och jag hoppas att det kommer att respekteras och att jag själv kommer att kunna hålla på det.

Ingenting är viktigare än Adam, så är det bara.

Fläng

Varje tisdag- och torsdagseftermiddag funderar jag på hur sjutton jag ska orka träna. Speciellt nu när jag jobbar och bara hinner hem för att kramas lite med Adam innan jag ska iväg igen.

Åh vad jag saknar honom om dagarna!

Utvilad

Det är verkligen fascinerande vad en god natts sömn kan göra för välbefinnandet. Jag var skittrött igår och hade så mörka ringar under ögonen att jag såg ut som en levande död, men efter att ha sovit djupt från klockan 21.45 till 4.45, och sedan till 6.30, känner jag mig som en ny människa nästan. Inte ofta jag sover så många timmar i sträck utan att ens vakna till.

Så humöret på topp och en spännande arbetsdag framför mig nu!

Ett nytt liv

Jag är verkligen inte royalist, snarare tvärtom, men ändå fick jag en liten tår i ögat imorse när jag hörde att Victoria och Daniel fått en tösabit i natt. Sedan jag själv fick barn är jag mycket blödig och jag vet hur det känns att föda barn. Den smärtan kommer ingen ifrån, oavsett blodets nyans, och en förlossning är plågsam, full av diverse kroppsvätskor, anspänning och primitiva ljud. Oavsett som man är tronföljare eller ej.

Så jag gråter en glädjeskvätt och önskar dem lycka till i det nya liv som har börjat i natt. Ett alldeles fantastiskt, och stundtals jobbigt, liv i sällskap med en liten en. Bättre blir det inte.

Till Elin

Av någon anledning tror jag att det är svårt att hitta fiberhusk i Egypten. I detta hchf-land finns inte mycket till hälsokost, inte vad jag har sett i alla fall, så därför har jag rotat fram ett annat pizzarecept som även en lchf:are bosatt i Egypten kan åstadkomma. Har dock inte testat det själv, så jag ser fram emot en recension!

LCHF-pizza

3 ägg
200 gram Philadelphiaost
2,5 dl riven ost

Tomatsås, valfri topping samt ost.

1. Sätt ugnen på 200 grader.
2. Dela äggvitor och äggulor i separata bunkar. Vispa äggvitorna till ett hårt skum, så att bunken kan vändas uppochner.
3. Blanda äggulorna med philadelphiaosten samt den rivna osten.
4. Vänd försiktigt ner den gula smeten i det vita skummet.
5. Bred ut smeten på en plåt med bakplåtspapper.
6. Grädda mitt i ugnen i 10-12 minuter.
7. Låt svalna och lägg på valfri fyllning. Avsluta med riven ost.
8. Grädda tills osten har smält och fått fin färg.

Lycka till Elin!